Noobnotes hur långt jag
•
Kära dagbok,
Det finns väl inget utryck som för en att låta så mycket som en universitetslärare som ”reflektion”. Det skulle vara om ordet står i plural och stavas med x. Jag går en fortsättningskurs i högskolepedagogik just nu, och det får mig att tänka på lärande.
En positiv bieffekt är att den låter mig resa till Alnarp, ett av SLU:s andra campusområden. Det är fint där.
För det första är jag förvånad över hur mycket som sitter kvar från grundkursen jag gick som doktorand. Men för säkerhets skull, för jag hade känslan av att jag lärde mig ganska lite då, skummade jag igenom Biggs & Tang (2011), kursboken för SLU:s grundkurs i högskolepedagogik. Den håller hårt på constructive alignment av mål, aktiviteter och examination: idén att en bra kurs först definierar var studenterna ska kunna i slutet av den, och sedan övar och examinerar den just detta. Det är viktigt att precisera just vad ”kunna” betyder i sammanhanget: ska studenterna kunna förkla
•
Den senaste i serien högskolepedagogiska kurser var en workshop om e-lärande, alltså undervisning online. Det är användbart både för genuina distanskurser, för kurser som behöver hållas på distans i nödfall därför att det råkar vara pandemi, och för vilka kurser som helst — eftersom varje kurs med självaktning har ett inslag av online-aktiviteter numera. Vi använder ju alltid en digital lärplattform till att dela material, hantera inlämningar, meddelanden och diskussioner, även om kursen också har klassrumsaktiviteter.
Jag har hittils inte behövt spela in några föreläsningar eller demonstrationer, men nu är jag bättre förberedd ifall det skulle behövas. En fördel med att behöva lyssna på mig själv alldeles för noggrant för att kunna skriva textningen: Jag insåg att jag, i min nedkortade föreläsning, gav en ganska torftig förklaring av ett visst genetiskt koncept (för insatta: ja, det var naturligtvis kopplingsojämvikt). Om jag skulle använda den i faktisk undervisning måste
•
Dagens organell: kloroplasten, stället i växtceller och gröna alger där fotosyntesen äger rum. Fotosyntes i eukaryoter är en fråga om symbios. Det började med någon kusin till cyanobakteriernas förmoder som på något sätt hamnade inuti en annan cell och utvecklades till vad som idag är en organell med visst oberoende i form av egen arvsmassa och egen delning. Kloroplasten producerar energirika organiska molekyler från ljus och kärnan i processen är lite lik en bakvänd version de försurade vakuolerna jag bloggade om igår. Energin från ljus konverteras till en pH-skillnad över ett membran inne i kloroplasten. När vätejonerna sedan passerar ut igen tar cellen vara på energin till energirika bindningar som i ATP och NADPH.
Hur bekvämt vore det inte att ha egna kloroplaster och kunna utvinna sin egen energi från solljus? Om växterna och algerna tagit upp dem så borde väl djur kunna? Det finns minsann ett helt gäng djur som lever åtminstone delvis på fotosyntes: svampdjur, nässeldjur, pla