Hur många olika ekar
•
Eksläktet
Eksläktet (Quercus)[1][2] är ett växtsläkte med träd i familjenbokväxter[3] med cirka 400 arter. Släktet förekommer naturligt i Eurasien, Nordafrika, Nordamerika, Västindien, Mexiko och söderut till Colombia.
Ekollon
[redigera | redigera wikitext]Frukterna, i form av nötter, kallas ekollon. De är ägg-, cylinder- eller konformiga, har hård vägg med gulbrun till mörkbrun eller rödbrun färg i det mogna stadiet. Ollonen, som kan sitta enstaka eller flera tillsammans, kan hos vissa arter bli uppemot 4 cm långa men hos andra är de mindre än 1 cm. De är fästade i en ollonskål, cupula. Att ha nötter (ollon) i cupula är gemensamt för alla bokväxter. Ekollon faller inte under allemansrätten, utan får bara plockas med markägarens tillstånd.[källa behövs]
Ekollon som människoföda
[redigera | redigera wikitext]Ekollon har historiskt varit en viktig människoföda, de är näringsrika men innehåller ett giftigt och bittert garvämne (tan
•
ek
(Quercus) släkte i familjen bokväxter. Släktet består av 200–500 arter beroende på vilken indelning som används. Släktet är generellt pionjärer, framgångsrika i torra områden med djup jord, de är ofta brandgynnade. De förekommer naturligt inom hela det norra tempererade och subtropiska zonerna samt som bergsträd i tropikerna. I Sverige finns två inhemska arter: skogsek eller stjälkek (Q. robur) samt bergek eller druvek (Q. petrea). Under 1900-talet har dessutom den nordamrikanska rödeken (Q. rubra) inplanterats. I Sverige blir eken omkring 25 meter hög. Stjälkeken förekommer allmänt eller tämligen allmänt från Skåne till sydöstra Dalarna och södra Gästrikland. Bergeken har ett mer begränsat utbredningsområde, främst i södra kustlandskapen.
Ekarnas bark blir mycket grov, är ljusgrå och spricker upp i korta, smala och vertikala plattor. Bladen är 10–12 cm långa och 7–8 cm breda samt parflikiga. Bladen är matt mörkgröna på ovansidan, ljusare på undersidan. Bladen skil
•
Kronans ekar
Många i Sverige har nån gång besökt Visingsö, men långt ifrån alla turister upptäcker de stora skogarna som ligger närmast färjeläget.
– Det här är Sveriges största sammanhängande ekskog, säger Statens fastighetsverks skogvaktare Fredrik Ellgren när vi åker in på en lång väg som går spikrakt mellan träden.
Ekarna på Visingsö började planteras tidigt på 1830-talet, för att säkra svenska flottans behov av virke för skeppsbyggen. 1975 bedömdes att ekarna var vuxna nog att avverkas och det sägs att generaldirektören för Domänverket, den myndighet som före SFV förvaltade ekplantagen, då ringde till chefen för Marinen och erbjöd honom träden – så som det var sagt från början. Men marinchefen var, föga överraskande, kallsinnig och tackade nej. Det hade gått nästan 100 år sen flottan sjösatte sitt sista stora ekskepp. Ekarna på Visingsö blev stående i ytterligare 43 år.
– Men rätt många ekar har genom åren sågats ner i alla fall, på grund av gallring eller av att de dött