Hur många har chiari
•
Från whiplash till sällsynt sjukdom
2005 fick Linda Nordlund i Esse diagnosen chiari men då fanns det knappt någon information att tillgå om den neurologiska sjukdomen. Det vill den nystartade föreningen Finlands chiari och syringomyeliförening råda bot på.
- Jag känner av sjukdomen varje dag. Jag har huvudvärk, värk i nacke, axlar och armarna. Jag är försvagad i armarna och benen och har en hel massa andra symptom som kommer och går, säger Nordlund.
2005 blev jag så yr att jag varken kunde stå eller gå rakt.
Chiari och syringomyeli är båda ovanliga neurologiska sjukdomar. Chiari består av strukturella brister i lillhjärnan medan syringomyeli består av en cysta i ryggmärgen. Ryggmärgsvätska rinner in i cystan och då bildar det ett tryck. Längre ner hittar du en faktaruta om vad det är för sjukdomar och vilka symptomen är.
- Första gången jag träffade en annan person som har chiari var 2014. Jag vill inte att någon annan ska behöva googla för att få reda på vad det är för sjuk
•
Chiari missbildning
Chiari missbildningar är strukturella defekter på lillhjärnan, den del av hjärnan som bland annat koordinerar balansen. Den onormala tillväxten av nedre delen av lillhjärnan kan göra att lillhjärnan, men även hjärnstammen, felaktigt trycks ner och in i övre delen av ryggmärgskanalen. På grund av detta uppstår ett tryck på vävnaden som påverkar funktionen men även kan blockera flödet av ryggmärgsvätskan (cerebrospinalvätska, som normalt ska ge stöd och skydd åt hjärna och ryggmärg). Orsaken till Chiari missbildning är okänd men det kan vara genetisk orsaker och/eller miljöpåverkan under tidiga år.
Chiari missbildningar kategoriseras i fyra typer:
Typ 1: enbart lillhjärnan trycks ner i en öppning i skallbenet som endast ryggmärgen normalt ska passera. Typ 1 är den vanligaste formen och behöver inte ge några symtom.
Typ 2: även kallad klassisk missbildning och i den här typen sträcker sig både vävnad från lillhjärna och hjärnstam ner genom håligheter i ska
•
Hon sprang sig frisk
»Du bor vid en havsstrand och solen skiner. Gå dit, ta av strumpor och skor och spring en timme, så släpper huvudvärken.«
Jag hade aldrig gett en patient en så konstig ordination.
Till min och hennes förvåning blev hon besvärsfri. Det varade några timmar, men det kom sedan en ny solig dag, denna märkliga sommar då det var sol varje dag.
Patienten sökte mig vid 35-årsåldern när jag var distriktsläkare. Hon arbetade som lärare i keramik på en skola för ungdomar. Det var ett tungt arbete med många lyft. Hon hade ofta ont i nacken, men det som oroade mest var hennes återkommande förvirringar. När hon kom hem till dottern, 13 år, var hon ofta osäker på om hon verkligen bodde där och om dottern var hennes dotter.
Jag skickade henne två gånger till neurologen för bedömning, en gång blev hon undersökt med MR. Allt var normalt.
Ungefär tio år senare ringde hon mig och frågade vad jag visste om sjukdomen Arnold–Chiaris missbildning. Hon hade tittat sig i spegeln en