Hur stora är meteorer
•
Hur känner man igen en meteorit?
Meteoriter är ovanliga
Meteoriter är ovanliga. Ungefär fem nyfallna meteoriter samlas in varje år i hela världen. Man känner bara till tio olika meteoriter som fallit i Sverige sedan mitten av 1800-talet. Till dessa kommer en handfull fynd, det vill säga meteoriter man hittat och ej kan sätta i direkt samband med något observerat fall.
Riktigt stora meteoriter bromsas inte av atmosfären utan träffar jorden med kosmisk hastighet och förgasas i en katastrof som kan få global omfattning. Det mest välkända exemplet är ett asteroidnedslag i Mexiko för 65 miljoner år sedan som orsakade dinosauriernas utdöende. Spåren av ett annat nedslag är den ca. 380 miljoner år gamla cirkulära Siljanstrukturen i Dalarna.
Kända svenska meteoriter
Den mest kända svenska stenmeteoriten, kallad Hessle efter nedslagsplatsen i Uppland, exploderade 1869 i atmosfären och gav upphov till en meteoritskur där hundratals individuella stenar kunde tillvaratas.
Järnmeteoriten
•
Meteorit
Meteoriter eller meteorstenar är fasta kroppar av utomjordiskt ursprung som förbränns och eventuellt splittrats i jordensatmosfär och sedan kan nå jordens yta.
Så länge föremålet befinner sig ute i rymden kallas det för en meteoroid. Då den tränger in i jordens atmosfär bromsas den av luftmotstånd och friktion och ett ljussken bildas som kallas en meteor eller ett stjärnfall. Först om föremålet inte fullständigt förbränts i atmosfären och därmed når ned till jordens yta blir föremålet en meteorit. Man säger att meteoriten "slår ner". Vid stora meteoritnedslag kan nedslagskratrar bildas. Då geomorfologiska processer på jorden verkat på en nedslagskrater under lång tid återstår bara ett astroblem.
Meteoroider av alla storlekar kan också träffa andra himlakroppar än jorden (både sådana med eller utan skyddande atmosfär). Planeten Merkurius, några asteroider som har kunnat fotograferas av rymdsonder, vår egen måne och de flesta andra månar, visar alla upp en yt
•
Hur vet jag att jag har hittat en meteorit?
En meteorit från Hessleskuren visar en stor kontrast mellan den mörka, ganska blanka smältskorpan och det ljusa, opåverkade innanmätet. I högerkanten syns också rundade, tumavtrycksliknande former, så kallade regmaglypter. Ur Evolutionsmuseets samlingar, Uppsala universitet.
Foto: Carl-Erik Alnavik, SGU.
Många stenmeteoriter är tydligt magnetiska. Detta exemplar från Hesslemeteoritskuren visar tydlig respons med en stark magnet. Ur Evolutionsmuseets samlingar, Uppsala universitet.
Foto: Carl-Erik Alnavik, SGU
Allt som är mörkt och gropigt är inte en meteorit. Denna ”falska meteorit” hittades i början av 1900-talet i Västergötland och sattes i samband med ett observerat himlafenomen. Den inlämnades senare till SGU, där man kunde konstatera att det rörde sig om en mörkvittrande basisk gångbergart (diaba